Det tar tid att förändra ett smahälle & andras uppfattningar om en. Det tar även tid att förändra uppfattningen om sig själv, så vi behöver ge det tid. Men för att det ska förändras behöver vi kliva in mer neutralt i uppfattninen kring adhd. Det är varken en superkraft eller det värsta som kan hända en, det är både och samtidigt som inget av det. Det finns för många nyanser för att låsa fast det vid två begrepp, två läger.
Genom att kliva in i adhd-diskussionen med en mer neutral inställning kan vi lättare ta till oss ett mer nyanserat synsätt på det. Se på det för vad det är, en funktionsnedsättning, och tillgodose all fakta och forskning kring vad som sker i vår hjärna. Även om forskning kring just kvinnor och adhd är under all kritik på tok för lite, så finns det mycket om vår fysiologi som vi kan lära av. Istället för att lägga det i värderande beskrivningar så som ''superkraft'' för det stjälper oftast mer än det hjälper på sikt.
Det är otroligt viktigt att se vilka styrkor adhd för med sig, se den framgång vi bidrar med i samhället när en person ser och använder sig mer av sina styrkor än fastnar i problematiken.
Det är vårt driv, vår lösningsförmåga och vårt sätt att tänka utanför ramarna som tar vårt samhälle framåt!
Det är våra instinkter att hela tiden ta sig framåt, vidare som bidrar till mycket av förändringen. Men om vi blir placerade i klassrum där vi tvingas sitta still, låsa in vårt natruliga sätt att behöva röra oss mentalt och fysiskt till ett rum, en plats ett visst sätt då kommer många av oss långsamt vissna. Tappa glöden, tro att det är fel på oss, tro att vi är avvikande. Men det är vi inte, våra hjärnor avviker, absolut, men det är något bra. Det blir dåligt för att vi inte får utrymme att vara i det som kommer natruligt för oss, det blir dåligt för att vi blir begränsade. Andra bromsar oss, intalar oss att vi är fel. Men det är vi inte, inte ens lite.
Så ja det kommer bli problematiskt att ta sig genom livet i ett samhälle som inte är skapt för oss, där beslutsafattarna som ska hjälpa oss sällan har all kunksap, erfarenhet eller förståelse för att hjälpa oss så som vi behöver. Det är klart vi kommer försöka balansera upp med att belysa dess fördelar, sätta ett namn på det, kalla det superkraft. För någonstans behöver något får kännas lätt och vad skönt ibland att då kunna vila lite i att ha superkrafter. Kom bara ihåg nyanserna i det för att hålla dig själv i så nära kontakt med ditt innesta du bara kan. För det är där du kommer kunna hämta hem all kraft du behöver.
Det jag ser att vi behöver sluta vänta på att någon annan ska rädda oss och tro på att vi kan hjälpa oss själva. Låt oss hjälpa varandra! Vi är SÅ MÅNGA med den här diagnosen. Låt det bli din glöd, att det finns ett helt community som väntar på dig och låter dig vara den du är! Även fast du till och från måste anpassa dig och kämpa genom dagarna för att få ihop det, så är du inte ensam.
Tack för att du läste hela vägen hit :) Lämna gärna dina tankar om det här i kommenterarerna så kan vi fortsätta prata där.
Vi hörs snart igen, hör eller på instagram. Stor kram, Carolina
Commentaires