Du känner ångesten stiga inombords och du känner de fysiska symptomen öka i intensivitet. Klumpen i magen, spänningarna i huvudet och nacken, muntorrheten, den oroliga magen. När som helst kommer de komma på vilken bluff du är, när som helst kommer de komma på hur fejk du är och då kommer de se hur värdelös du verkligen är. De kommer förkasta dig och se på dig som den obetydliga människa du är.
Det här vanligt förekommande tankemönster hos klienter som kommer till mig. De är ofta högpresterande och har höga krav på sig själva. De är så rädda att bli påkomna eftersom att de inte kan förstå hur andra kan tycka om dem, uppskatta det dem gör eller vilja hjälpa dem. Deras grundläggande självbild är att de är värdelösa och ovärdiga. Självkänslan är låg och de kämpar dagligen med en inre dialog fyllt av självhat. Det jag också ser i samband med detta är att många döljer vilka de egentligen är. Deras talang och leverans i t ex jobb är riktigt bra, men de spelar ett spel och maskerar sig för att passa in. Men det saknas medvetenhet kring sina beteenden och vad som är vad som gör att de inte ser skillnaden, allt hamnar då istället på självvärdet. Ofta grundar det sig detta i att de spenderat hela sitt liv att dölja sidor av sig själva som de själva eller andra ansett som ''dåliga''. Det här märker jag är vanligt hos mina klienter med adhd. De har sedan tidig ålder fått lära sig att många av deras naturliga beteenden är fel i omvärldens normativa ögon. De kanske får stämpeln på sig som hopplösa opålitliga tidsoptimister som bara tänker på sig själva. Medans de i själva verket kämpar med att komma i tid. Viljan finns men kapacitet till att förstå och uppskatta tid är en kognitiv utmaning som kräver otroligt med energi. Svårigheten att komma ihåg, sortera och prioritera saker gör att vissa saker faller ur och glöms bord. Oförmågan att lyssna närvarade på sånt som inte gynnar tillräckligt gör att de svävar iväg i tankar eller tar över samtalet med sånt som de själva är intresserade av gör att de kan uppfattas självcentrerade.
Att maskera och dölja sidor av sig själv blir som en överlevnadsstrategi och ett sätt att få vara med, få vara normal, som alla andra.
Vi människor vill vara med i gemenskap, vi vill bli älskade och känna tillhörighet till andra människor. Så det här är starkt, men det är också våra tankar och vårt medvetande. Det går att förändra det här och det kan man göra genom att jobba med sig själv, se sina brister och styrkor, jobba med dem, stärka dem, stärka sig själv genom att förändra bilden om oss och förändra de handlingar vi gör som upprätthåller den självbilden.
Vad har du för erfarenheter kring det här? Kommentera gärna nedan så pratar vi vidare där. Vi hörs snart igen, Bästa hälsningar, Carolina Roxå
Comments