top of page
Livscoach, adhd, relationer

Hur jag lär mig acceptera och hantera mina ADHD- symptom


Truth to be told så är det varken en superkraft eller ett totalt misslyckande att ha ADHD, i alla fall inte i min värld. Det är som mycket annat, det blir vad vi ser till att göra det till. Matar vi monstret och säger att vi är värdelösa pga den, ja då är det den känslan och de besluten vi kommer ta. Glorifierar vi det, stoppar huvudet i sanden och väder ryggen mot skuggsidorna av det då kommer vi till slut braka samman.


Jag tror att nyckeln är att se det nyanserat istället för det ena eller andra. Jag tror på att försöka förstå sig själv i sin diagnos, för vi alla kommer fundera olika och ha olika erfarenheter kring symptomen samt hur de påverkar livet. Jag tror på att tillåta sig att utforska, vara nyfiken och ta reda hur adhd:n yttrar sig för var och en. Vad behöver jag som människa i det här livet. Söka svaren på varför man fungerar som man gör samt hur kan man anpassa livet efter det. Istället för tvärtom, tvinga in sig själv i mallar och normer som aldrig var skapta för en.


Det var först när jag lärde mig att förstå varför jag får symptomen, hur och när de yttrar sig, vad som triggar dem, hur adhd-hjärnan fungerar annorlunda samt att de hur jag kan använda mycket till min fördel som jag blev kompis med min diagnos. Jag slutade kämpa emot, försöka passa in för alla andra, utmanade rädslan att bli övergiven och ensam om folk fick se mitt sanna jag. Jag läser på om adhd och npf, hur hjärnan funkar och vad den saknar/behöver, vad händer i kroppen, menscyelkn kopplad till adhd, samsjuklighet och deras amband med uppfostran/normer samt mycket mer. Kontentan är att söka svar för att kunna förstå hur jag kan tillgodose min kropps behov. Något som är relevant oavsett om du har en diagnos eller inte.


Om det är en enkel resa eller snabbt åtgärdat att börja acceptera sin diagnos och älska sig själv tackvare den. NEJ! inte alls. Men det går att lära sig leva med den utan att gå och känna sig värdelös pga den. Nedan ger jag dig ett exempel på hur jag gör/gjort för att leva adhd på ett sätt där jag är snäll mot mig själv och på så sätt stärker tilliten och kärleken till mig själv. Här har jag valt ut ett av mina symptom, som kan och har orsakat mycket självhat under åren pga att jag inte kunnat hantera det.


Hyperfokus*

Jag kan fastna med en sak i timmar, inte äta, inte behöva någonting förutom just den saken. I det här exemplet väljer jag när jag byggde min hemsida. Jag var så motiverad, dedikerad, intresserad och närvarande. Det ända jag behövde var att få sitta i timmar, ostört, oavbrutet och bara få vara i min skärm, lära mig (för jag kunde förstås ingenting om att bygga hemsida innan så jag fick lära mig allt) & skapa. MEN som vi vet behöver ju ändå kroppen och hjärnan lite saker för att fungera. Som mat, vatten, lite rörsele, lite frisk luft. SÅ det jag gjorde var att tillåta mig att sitta en hel dag, preppade med mat som var lätt att slänga i sig (ja slänga i sig, helst med sked så det gick extra fort). Jag fyllde även vattenflaskor och ställde i kylen. Preppade kaffemaskinen och såg till att ha en termos under dagen. Sedan ställde jag larm på mobilen, men stängde av notiser för jag ville äga hela processen utan att bli störd i den av mobilens notiser.

Ett jobbigt jäkla ljud som garanterat skulle göra mig skit förbannad när det ringde (blir alltid på dåligt humör av höga/vassa ljud) men som också skulle få mig att vakna ur hyperfokuset. Sedan fick jag tvinga mig själv att göra det som larmet påminde mig om. Helt klart en övningssak att se till att komma tillbaka sen, men jag åt, drack och stod vid min dator tills sista larmet ringde jag fick tvinga mig att avsluta. Det är INTE Lätt! Men för mig hjälper det att tänka snällt, om jag får i mig kroppens nödvändigheter under dagen kommer jag prestera bättre, blir mer nöjd efter utan att känna mig helt dränerad. Mantrat jag använder är: Fokusera på känslan efteråt, när du är klar. Kom ihåg hur nöjd och tillfreds du kommer känna dig då

Här har jag en fantastisk gåva (för det är så jag ser det) att kunna hyperfokusera på något jag är intresserad av, kunna gå helt upp i det, skapa och få utlopp för en stor kreativ del i mig. Men det som gör det till en gåva ÄR att jag ser till att skapa snälla förutsättningar för det.


Ska tilläggas att jag hamnar här ibland UTAN att ha förberett och tiden försvinner, hämtar barn på tom kropp, kliver in i kvällen helt dränerad. Men eftersom jag övat dels på strategierna och dels på att vara mer snäll och tillåtande med när det inte blir helt bra så blir jag inte längre arg eller elak mot mig själv som jag blev förut.

Jag ger mig själv då att fokusera på vad jag är nöjd med under dagen, vad jag behöver i stunden samt se över hur vilka val under dagen jag kunnat gjort annorlunda för att sedan ta med de insikterna som en snäll fram framåt. Det är okej att göra fel, det är okej att falla tillbaka, det är okej att idag blev det inte helt 100. Det kommer en ny dag, hur kan jag vara lite mer snäll mot mig själv då.


Det här min sanning. Det som funkar för mig, jag ser även att det funkar för kvinnor jag coachar att börja söka, utforska, börja förstå och lära om. Skapa nya mer fria vägar framåt för att allt som vi är ska få plats. För det får plats, om vi ser till att det ska få göra det.


Jag vill mer än gärna ta del av dina tankar och erfarenheter. Hur hanterar du dina symptom? Vad funkar för dig? Dela gärna här nedan i kommentarerna, eller skicka ett mail till mig så kan vi prata vidare där. Du kan även följa mig på instagram @coachningmedcarolina och skapa en konversation i DM där.



Ha det fint.

Carolina


(Samtalscoach, mentaltränare, PT, mamma, vän och dotter med konstaterad ADHD. Som är lika mycket människa med utmaningar som andra) :)



*Hyperfokusera är en intensiv form av mental koncentration eller visualisering som fokuserar medvetandet på en sak, ett ämne eller en uppgift. Det är inte alla med ADHD som kan hyperfokusera, men många har den förmåga)

コメント


bottom of page