Ibland vid läggning har.jag och mina tjejer (6 och 9 år) en stund med fotmassage och lite prat innan det är dags att släcka och säga godnatt. Älskar de stunderna, det är en väldigt fin stund att landa in tillsammans efter en dag och hinna prata om sånt som är viktigt på riktigt. Ikväll fick alla säga vad de tycker om med varandra och sig själva. Då säger min 9 åring till mig ''du gör det alltid bäst för oss även fast du kämpar med din adhd vissa dagar och det ibland blir lite tokigt. Jag tycker verkligen du är en så himla bra mamma''. Det kan vara det ABSOLUT finaste hon sagt och det finaste jag kunde få höra. För det vet alla mammor som har ADHD att det är en jäkla kamp vissa dagar, många dagar. Det är så mycket som ska gå ihop, som man inte får ihop. Läxor som ska göras, matsäck som ska med, extra vantar, gympakläder, kompisdejter som ska roddas osv osv. Det är bara några extra grejer att rodda med när man har en hjärna som redan kämpar med att få ihop bara det egna livet och de egna rutinerna. Så ska man dessutom ta hand om två till (som det är i mitt fall). Don't get me wrong, jag skulle inte byta ut vårt liv tillsammans men det kommer med stora utmaningar. För mig krävs det listor som ska bockas av med våra rutiner, förberedelser och planering, synliga scheman, tidsbestämt larm som ringer och påminner om det ena och det femte. Det krävs att jag är i balans med mig själv och det vet alla med ADHD hur det är att hålla på med. Balans med sig själv är oftast det man INTE är i och det är svårt att få till. Efter många års övning, terapi och faktiskt också tack vare medicineringen kan jag numera uppnå en nivå av balans så att jag kan hantera det mesta. Lärt mig prioritera, reglera känslor och nervsystem, veta vad jag behöver välja bort för att må bra och vad jag behöver fylla på med för att orka. Det har tagit tid att skapa en så pass trygg och kärleksfull relation med mig själv som jag har idag, som är så tillåtande och snäll. Det är även nyckeln jag ser hos andra med adhd i coachrummet, relationen till sig själv, är den stark, grundad och känns trygg så är det lättare att ta sig an det svåra. Det blir inte lika mycket kamp för det finns så mycket tillåtelse och kärlek att vila i.
Att vara mamma kräver enormt mycket av vem som helst. Det är mycket, det vet vi. Lägg på en adhd diagnos och du vrider upp ALLT till totalt max och det är tufft. Så till mina fellow adhd-mammor där ute - hatten av! Skål och grattis att du/vi klarar det så bra som du/vi gör det!! Och till alla som känner en mamma med adhd (eller annan npf diagnos) håll tillbaka dina dömande åsikter, för tro mig, hon kämpar redan med så mycket som du (om du inte själv har diagnosen) kan föreställa dig. Var en snäll kompis och stötta, ge kärlek och avlasta henne.
Om du är mamma med adhd och det känns helt jävla övermäktigt, så är det troligen så. Släpp taget, be om hjälp och att någon avlastar dig med det du har svårt med, sök samtalshjälp och ge dig själv lite paus från kämpandet. Du är inte värdelös <3
Vi hörs snart igen // Carolina
Comentários